Thursday, October 26, 2006

Liturgins ort


Det du gör i liturgin är egentligen inte yttre saker. Du befinner dig på en särskild plats. Och när du befinner dig där utför du också en viss rit. Men befinnandet är själva hjärtat i liturgin.

Även vid andra tidpunkter befinner du dig i liturgin. När det regnar en mörk oktobermorgon som denna, sitter du i bön och meditation med regnet skvalande framför dig utanför. Nu befinner du dig i liturgin, den stora skapelseliturgin. Det är samma befinnande som när mässan pågår. Den yttre mässan är ett uttryck för liturgin som total ort att befinna sig på.

Omgivningen och miljön är två kategorier som stänger ute många människor från den gudomliga liturgin. De betraktar omgivningen som en sekundär plats att utföra något primärt, utgående från egot. Men liturgisk tro är att omgivningen redan är liturgi i form av en levande ikon, en levande helig process. Vare sig solen skiner, vinden blåser, regnet forsar ner kan en gudshängiven befinna sig på liturgins ort och där är redan regnet, vinden och solen.

Vi utgår från Kristus och hans kyrkas liturgi. Därifrån får vi orten att befinna oss på. Därigenom förvandlas det vi tidigare trodde var yttervärld till liturgi och levande ikon. I detta samlar sig bön, väntan på Gud, kontemplation, vademecum och aktivitet för helig Ande. Men det börjar med att vi lämnar omgivning och miljö för att vara i den liturgiska tron på ett generaliserat sätt.

Många anar när de är i mässan att en generalisering borde vara möjlig. Men världen tar över några timmar efter mässan -- ibland direkt efter att man lämnat kyrkobyggnaden. Liturgisk tro vill ha hela människan, ha Jesus som verklighet i allt det vi kallar omgivning eller miljö. Allt vi ser och hör, känner och berör är levande ikon i Hans liturgi.

Syro-Malabar Gudomlig Liturgi

I Sundsvall har vi länge haft Fader George från Kerala som vår präst. Han kommer ursprungligen från den syromalabariska riten. Den syromalabariska liturgin var på arameiska ända fram till Vaticanum II och stammar från aposteln Thomas som kom till Kerala år 54 enligt traditionen.

Denna ortdoxa del av den katolska universella kyrkan är ytterst levande, det saknas inte kallelser och tron är varm i församlingarna på ett annat sätt än i väst. När man hör biskopar och präster tala om sin syromalabariska liturgi - den kanske mest "vibrerande" delen av kyrkan idag - framgår med all tydlighet en liturgisk tro. Där finns inte mycket av en argumenterande eller apologetisk attityd utan en inbjudan till gudomlig liturgi. Man betonar att den är ursprunglig genom aposten Thomas, att den är oförändrad fram tills idag förutom att den översatts till lokala språket. Just denna apostoliska bevarade liturgi utgör kärnan i tron. Samhällssystemen har förändrats under historiens gång, olika härskare och elitklasser har kommit och gått, den latinska delen av kyrkan har försökt tvinga de Thomaskristna till förändrar latinsk rit men man har ständigt återgått till originalet - liturgin på arameiska. Sången, bilderna, liturgins helhet och mystik har varit hjärtat i kristendomen.

Vi har så mycket att lära av den malabariska liturgin.

Här finns en hel del historia: http://thesyromalabarchurch.orgblogspot.co

Sunday, October 01, 2006

Att höra och se skatten


Jesus är liturgins centrum Detta centrum pratar om himmelriket. Han säger att vi hör och ser detta himmelrike -- han menar inte bara sedan utan i det ögonblick vi hör honom tala. Han är himmelriket. Men inte som koncept. Han hörs. Vi lyssnar. Hans syns. Vi ser. Detta är liturgi och denna verklighet motsvaras av aktivitet i vår själ -- samma aktivitet som när vi befinner oss i den gudomliga liturgin i templet.

I Matt 13 talar Mästaren om skillnaden på olika hörande och seende. Vissa människor som inte kommer till liturgisk tro kan se men ändå inte se, de kan höra men ändå inte höra. Kanske väljer Gud vilka som ska kunna höra och se, kunna vara i himmelsk liturgi och kunna utöva den aktivitet som deltagandet utgör. I vilket fall reagerar vi enligt Jesus på riktigt sätt när vi gömmer skatten igen. Skatten är så ljuvlig och deltagandet så jublande att vi måste gömma den eftersom vi omges av människor som inte hör och ser, inte deltar eller vill delta i en påstådd liturgi. En bildad person sa: "Här var det kräftkalas!" när hon trädde in i en kyrka där liturgin pågick. Sådana är många människor. Jesus har sett hur vi har det och säger om skatten vi finner, att den måste grävas ner igen på grund av sitt enorma värde.

Många längtar dock efter att se och höra, men får det aldrig. Jublets liturgi är efterlängtad men ändå tar många lärda och olärda, goda och onda, inte emot den när Han står framför dem. Hjärtat är det centrum för seende och hörande som saknas hos dem. Låt den som har öron lyssna till liturgin som är Jesus och hans Rike. Redan Jesaja profeterar om att vissa aldrig kommer att kunna lyssna med hjärtat och se med hjärtat. Den som lyssnar och ser med hjärtat blir helade av liturgins centrala Person.

Riket och liturgin är samma sak i Honom som visar sig och låter sig höras. Han är ordet och ikonen i den gudomliga liturgin.